Gud och Haiti
av Michael Heiser
Effekten av den katastrofala jordbävningen på Haiti förra veckan går fortfarande som vågor över det lilla, fattiga landet. Skalan på tragedin är fortfarande i uppbyggnad till dess fulla crescendo av fasa. Men redan nu ger katastrofen oss frågor om var Gud befann sig och om Hans välvilja. Om Gud är god, varför lider människor? Eftersom frågan oftast ställs av kristna och judar som håller Bibeln för att vara Guds ord, skall jag fokusera på Bibeln i mitt svar.
Frågan är enkel, men komplex. En av svårigheterna har att göra med antagandena som är lagda i själva frågan. När man frågar, ”Om Gud är god, varför lider då människor?” utgår man ifrån att Guds godhet och lidande är oförenliga. Varför? På grund av ett tidigare antagande – ett udda men vanligt förekommande antagande – att Guds existens innebär att alla händelser är orsakade av den Guden. Men är det verkligen sant? Lär Bibeln verkligen det?
Den religiöst sinnade tycker sannerligen om den tanken när saker och ting går som det skall, eftersom det ger Gud ära för allt. Men om den verkligen är sann, då blir följden oundvikligen att Gud antingen vill att tragedier och onda saker skall hända eller står i behov av att de händer som en del av en större plan. Militant ateism anklagar Gud med det första, och de flesta kristna väljer det andra. Sanningen är att båda alternativen är, bibliskt sett, defekta.
Jag måste utfärda en varning vid denna punkt. Resten av denna essä kan inte läsas på den tiden ett normalt reklamavbrott tar. Inte heller kan den förstås lika enkelt som resultatet i ett avsnitt av Idol. Jag måste vara uppriktig. Om du inte är villig att investera ungefär femton minuter för att ta itu med en fråga som är så här viktig, så är det bättre att stoppa här. Svar på denna typ av frågor är inte som ljudklipp. Jag skriver för dem som tror på att en nära granskning av Bibeln och noggrant tänkande om vad den säger är vad Gud vill – och för att vara uppriktig, det är det vi bör göra med Bibeln överhuvudtaget.
Naturkatastrofer
Det är inte ett mysterium varför folk antar att Gud orsakar naturkatastrofer. Bibeln skriver att Gud gör det då och då. Det mest bekanta exemplet är antagligen plågorna som drabbade Egypten och som var del av berättelsen om Israels flykt från Egypten under Moses ledarskap. Men driver ett sådant exempel oss till att tro att Gud orsakar alla efterföljande naturkatastrofer? Nej, det gör det inte, och det finns inget som antyder att så är fallet i Bibeln. Naturkatastrofer är, ja, naturliga. De är del av sättet som den fysiska världen fungerar på – slumpmässigt. Och om vi gav oss in i seriösa studier av Bibeln, skulle vi upptäcka att Bibeln säger oss det i dess första två verser.
1 Mos. 1:1-2 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.
Jag strök under ordet ”djupet” av en orsak. I det forntida Främre Orienten, Bibelns värld, trodde folk att skapelsen var en process som involverade bringandet av ordning ut ur kaotiska förhållanden. Till exempel beskrev egypterna början av den skapade ordningen som en vattnig avgrund, från vilken en stor kulle (jorden) kom fram. Sedan 1800-talet, när babylonisk kilform blev dechiffrerat, har lärda vetat att flera av de mest kända berättelserna i Bibeln (d.v.s. skapelsen, syndafloden) hade babyloniska motsvarigheter. I den babyloniska skapelseberättelsen, beskrevs begynnelsens vattniga kaos som ett havsmonster. De forntida såg havet som kaotiskt och oberäkneligt; det var okontrollerbart och fruktat. En högt rankad gud dödade havsmonstret och bringade ordning – himmel och jord. Namnet på kaoset/ havsmonstret i den babyloniska religionen var Tiamat. Den hebreiska stavningen av det babyloniska ordet är ”tehom” – vilket är exakt samma ord som översätts med ”djupet” i 1 Mos. 1:2. Därför gjorde jag en understrykning.
Vad detta innebär är att, inte oväntat, den bibliska skapelseberättelsen och den babyloniska skapelseberättelsen har likheter, men är ändå olika. Första Mosebok har inte något om Gud som dödar kaosmonstret. Snarare, när berättelsen börjar är kaoset redan kuvat. Men – och detta är mycket viktigt för vår diskussion – kaoset eliminerades inte. Kaoset finns där, som en del av skapelsens vävnad. Och Gud kallade senare skapelsen för ”mycket god” (1 Mos. 1:31). Gud ville att skapelsen skulle ha oberäknelighet eller ”frihet” som vi kallar det i den mänskliga världen. Och ändå har den oberäkneligheten gudomliga tyglar. Det är ett kaos som har tyglar, inte ett tygellöst kaos. Det samma gäller mänsklig frihet, som vi skall se om ett ögonblick.
Naturkatastrofer är därför inte någon avvikelse. De är inte någon förlängning av mänsklighetens fall från nåden i berättelsen från Edens lustgård (fast det gjorde saker värre). Kaos var närvarande och under uppsikt (hållen på plats) i 1 Mos. 1:2. Naturkatastrofer inträffar för att det finns en natur. Gud skapade inte ett datorprogram där det inte finns möjligheter till systemglapp, så att Han bara kunde se på det medan det rullade på. Hur tråkigt skulle inte det vara? Han skapade en värld – och ett universum för den delen – med oberäknelighet inbyggd. (Här förstörs spänningen: Det är därför som det i Uppenbarelseboken, när allt är ordat, som författaren skriver ”och jag såg en ny himmel och en ny jord… och havet fanns inte mer”; Upp. 21:1)
Men varför skulle Gud göra så? Varför skulle Gud tillåta risken att naturen skulle agera så att människor och andra varelser skulle bli skadade och dödade? Därför att alternativet hade inneburit att allt i naturen, inklusive mänskligt liv, skulle bli oåterkalleligt programmerat och skulle därför rulla på, färglöst och oföränderligt, i oändlighet. Tänk en värld där varje enskild händelse är samma varje dag. Tänk er mänskligheten där var och en är en dator, oförmögen att fatta några beslut som inte redan programmerats in. Det skulle vara ”måndag hela veckan” från dag 1, och inget intressant vid någon tidpunkt värt att upprepas. Det skulle vara alternativet.
Att Gud inte valde vägen med monoton determinism [tanken att allt är förutbestämt och har en förklaring] säger oss något om Gud. Han värderar en levande värld som är fri mer än statisk, robotlik, okänslig och tråkig. Han ville skapa en värld som korresponderade med Hans egen natur – och skapa det som vi kallar mänskligheten till att vara lik Honom. Något som är programmerat, oemottagligt, känslolöst, praktiskt taget lobotomerat, är inte överensstämmande med Guds bild. Gud var villig att ta den stora risken eftersom Han ville att vi och Hans värld skulle få en smak av vad det innebär att vara Honom.
Jag föreslår från detta att, medan Guds varelser lider av konsekvenserna av Guds beslut att inte eliminera kaos eller slumpvishet i skapelsen, är livet som levs i denna värld långt mer att föredra än den alternativa världen. Med andra ord, medan folk kommer att lida på grund av att skapelsen är vad den är, är Gud fortfarande god eftersom Han satte oss i den bättre världen. Visst kan du argumentera att du skulle föredra att vara en robot som inte kan tänka, känna, fatta beslut, älska, hata, etc., men du skulle ljuga med varje andetag du tar och du vet det. Det är bättre att vara tacksam för det liv vi har, och försöka leva det väl än att aldrig ha det alls. Och vilket bättre sätt att uttrycka det än att göra vad vi kan för att hjälpa folk i trauma, sådana som vi nu ser på Haiti. Och vi kan bara göra det eftersom Gud gjorde oss på det sättet som Han gjorde, kapabla att se lidande och reagera på det.
Frihet, förhandskännedom och fatalism
Men är inte allt bestämt? Vet inte Gud allting som kommer att hända – och betyder inte det att det är bestämt? Här är punkten där många kristna faller offer för den militanta ateismens uppriktiga beräkning att, om det finns en Gud som har total kontroll över allting, då antingen vill eller behöver den Guden att dåliga saker händer som del av någon stor plan. Varför skulle annars dåliga saker inkluderas i vad Gud ordnat? Det är också där som både den militante ateisten och den kristne går vidare från samma defekta antaganden.
Föreställningen att Gud förutbestämmer allting härrör från det faktum att Han redan vet vad som kommer att hända. De två är länkade i en orsak och verkan relation. Men lär Bibeln detta?
Kung David är en av de mer kända bibliska karaktärerna. Hans liv inkluderar en episod innan han blev kung som kastar omkull förutbestämmelsens äpplekärra som så många kristna aningslöst åker i. I Gamla Testamentet i 1 Sam. 23, läser vi att David har problem. Efter att ha räddat en stad kallad Kegila från hans fiender, filistéerna, befann sig David i en sårbar position. Det visade sig att hans nemesis, den rådande kungen Saul, hörde att David och hans män var inne i Kegila. Saul kallade samman sin armé och förflyttade sig snabbt för att fånga David i staden. David tänkte att han kunde mota bort Saul med hjälp av folket i Kegila, vilka han precis räddat från filistéerna, men han var orolig över om han verkligen kunde lita på dem. Så vad gjorde han? Han frågade Gud om männen i Kegila skulle lämna över honom till Saul. Här är konversationen (1 Sam. 23:11-12):
Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" HERREN svarade: "Han skall komma ner hit." David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" HERREN svarade: "De skall utlämna er."
Shalom; tack för ingenting. Vad som hände i nästa vers besvarar vår fråga huruvida allting är förutbestämt:
Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.
Uppfattade du det? Gud visste i förväg att när Saul kom till staden Kegila, skulle männen i staden lämna över David. Men det hände aldrig. David gav sig iväg innan Saul kom dit. Så vad är poängen? Poängen är denna: något Gud visste om i förväg, inträffade inte.
Kegilahistorien berättar för oss att bara för att Gud vet någonting i förväg, innebär det inte att det kommer att inträffa. Det finns ingen nödvändig länk mellan förhandskännedom och förutbestämmelse. Bibelns Gud vet allt som är verkligt och möjligt; de saker som kommer att hända, och de saker som kan hända. Men Hans förhandskännedom är ingen kosmisk avtryckare som kräver att en händelse skall inträffa.
Men, kanske du frågar, står det inte i Bibeln att Gud har förutbestämt några saker? Jo, det gör det. Men det innebär bara att Gud kan och har förutbestämt några händelser. Det kräver inte en slutsats att Han förutbestämt allting, och Bibeln tillskriver aldrig Gud att ha förutbestämt ondska. När dåliga saker händer onda människor, kan det vara så att Gud har valt att straffa ondskan. Det är något bra, eftersom ondska förtjänar straff.
Men hur är det när dåliga saker händer och de oskyldiga lider? Snarare än att dra slutsatsen att Gud låg bakom lidandet eller att det var nödvändigt att det hände för att Hans plan inte skulle explodera i Hans ansikte längre neråt vägen, borde vi tänka på hur Gud har gjort den naturliga världen med slumpmässighet som del av Hans skapelse. Vi måste också fråga oss själva huruvida det överensstämmer med Guds karaktär att låta de oskyldiga lida. Bibeln har några exempel på de oskyldiga som lider (Job är en som dyker upp i minnet), och om hur Gud tillåter det lidandet för att sprida välsignelser, även för den som lider (än en gång dyker Job upp i minnet). Men samma Bibel berättar också för oss att vi måste lita på att Gud är så kärleksfull och vis eftersom Han är herre över allting – och att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, (Rom. 8:28).
Den mänskliga (onda) faktorn på Haiti
Medan Gud inte vill eller behöver ondska för att utverka sin vilja för mänskligheten, är Han ständigt engagerad i den. En del av utfallet av Hans beslut att tillåta frihet och oberäknelighet i skapelsen och i mänskligheten, är att människor fritt gör ont – och de har gjort, genom världshistorien. En hel del av lidandet på Haiti beror på generationer av diktatur, ligism, och stöld av resurser som resulterat i sinnesförlamande fattigdom, dåligt konstruerade byggnader, och en svag infrastruktur. I korthet, Haiti är delvis naturkatastrof, delvis människors omänsklighet mot andra människor.
Så, varför går inte Gud in och stoppar mänsklig ondska? Därför att det skulle innebära att människan berövas frihet, vilket i sin tur innebär att människor inte längre skulle vara Guds avbild. Gud delar med sig av sitt attribut av frihet med människorna; det ingår i paketet att vara lik Gud. Utan det, skulle vi upphöra att vara Hans avbild, och eftersom det redan beslutats, finns det ingen återvändo utan att göra slut på mänskligheten.
Vad Gud gör i stället är att ständigt influera människor att göra gott – att göra vad Han vill för deras eget bästa och det bästa för andra. Hur gör Gud detta? I biblisk teologi använder Han sin Ande och han använder människor – och änglar, då och då. Bibelns Gud är inte den store schackmästaren; Han är den store influeraren. Han är nära och närvarande varje dag, verkar varje ögonblick med människor för andra människors skull. Gud vill inte ta bort en människas fria vilja så att han eller hon inte kan göra ont. Ondska händer – rätt regelbundet som vi vet – men då berör Gud andra människor för att de skall omvandla den ondskan till något vackert.
Haiti har sett generationer människor som Gud har sökt för att använda för att influera folk bort från handlingar som är exploaterande och onda. Han behöver fler villiga volontärer som gör vad de kan för att förändra hjärtan och sinnen på Haiti – och i andra regeringar som är ovilliga att lyfta ett finger för att göra det rätta. Det är en kamp som aldrig tycks ta slut, men Bibeln påminner oss att detta inte heller är sant. En dag kommer det inte längre att finnas något hav mer, inget mer kaos, ingen mer ondska, inget mer lidande. Detta är den bibliska teologins Gud, inte den gudomliga dockmästaren. Och tills den dagen kommer, borde vi söka efter att vara Guds representanter på Haiti och varhelst där ondska behöver bemötas och lidande behöver helas.
av Michael Heiser
Effekten av den katastrofala jordbävningen på Haiti förra veckan går fortfarande som vågor över det lilla, fattiga landet. Skalan på tragedin är fortfarande i uppbyggnad till dess fulla crescendo av fasa. Men redan nu ger katastrofen oss frågor om var Gud befann sig och om Hans välvilja. Om Gud är god, varför lider människor? Eftersom frågan oftast ställs av kristna och judar som håller Bibeln för att vara Guds ord, skall jag fokusera på Bibeln i mitt svar.
Frågan är enkel, men komplex. En av svårigheterna har att göra med antagandena som är lagda i själva frågan. När man frågar, ”Om Gud är god, varför lider då människor?” utgår man ifrån att Guds godhet och lidande är oförenliga. Varför? På grund av ett tidigare antagande – ett udda men vanligt förekommande antagande – att Guds existens innebär att alla händelser är orsakade av den Guden. Men är det verkligen sant? Lär Bibeln verkligen det?
Den religiöst sinnade tycker sannerligen om den tanken när saker och ting går som det skall, eftersom det ger Gud ära för allt. Men om den verkligen är sann, då blir följden oundvikligen att Gud antingen vill att tragedier och onda saker skall hända eller står i behov av att de händer som en del av en större plan. Militant ateism anklagar Gud med det första, och de flesta kristna väljer det andra. Sanningen är att båda alternativen är, bibliskt sett, defekta.
Jag måste utfärda en varning vid denna punkt. Resten av denna essä kan inte läsas på den tiden ett normalt reklamavbrott tar. Inte heller kan den förstås lika enkelt som resultatet i ett avsnitt av Idol. Jag måste vara uppriktig. Om du inte är villig att investera ungefär femton minuter för att ta itu med en fråga som är så här viktig, så är det bättre att stoppa här. Svar på denna typ av frågor är inte som ljudklipp. Jag skriver för dem som tror på att en nära granskning av Bibeln och noggrant tänkande om vad den säger är vad Gud vill – och för att vara uppriktig, det är det vi bör göra med Bibeln överhuvudtaget.
Naturkatastrofer
Det är inte ett mysterium varför folk antar att Gud orsakar naturkatastrofer. Bibeln skriver att Gud gör det då och då. Det mest bekanta exemplet är antagligen plågorna som drabbade Egypten och som var del av berättelsen om Israels flykt från Egypten under Moses ledarskap. Men driver ett sådant exempel oss till att tro att Gud orsakar alla efterföljande naturkatastrofer? Nej, det gör det inte, och det finns inget som antyder att så är fallet i Bibeln. Naturkatastrofer är, ja, naturliga. De är del av sättet som den fysiska världen fungerar på – slumpmässigt. Och om vi gav oss in i seriösa studier av Bibeln, skulle vi upptäcka att Bibeln säger oss det i dess första två verser.
1 Mos. 1:1-2 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.
Jag strök under ordet ”djupet” av en orsak. I det forntida Främre Orienten, Bibelns värld, trodde folk att skapelsen var en process som involverade bringandet av ordning ut ur kaotiska förhållanden. Till exempel beskrev egypterna början av den skapade ordningen som en vattnig avgrund, från vilken en stor kulle (jorden) kom fram. Sedan 1800-talet, när babylonisk kilform blev dechiffrerat, har lärda vetat att flera av de mest kända berättelserna i Bibeln (d.v.s. skapelsen, syndafloden) hade babyloniska motsvarigheter. I den babyloniska skapelseberättelsen, beskrevs begynnelsens vattniga kaos som ett havsmonster. De forntida såg havet som kaotiskt och oberäkneligt; det var okontrollerbart och fruktat. En högt rankad gud dödade havsmonstret och bringade ordning – himmel och jord. Namnet på kaoset/ havsmonstret i den babyloniska religionen var Tiamat. Den hebreiska stavningen av det babyloniska ordet är ”tehom” – vilket är exakt samma ord som översätts med ”djupet” i 1 Mos. 1:2. Därför gjorde jag en understrykning.
Vad detta innebär är att, inte oväntat, den bibliska skapelseberättelsen och den babyloniska skapelseberättelsen har likheter, men är ändå olika. Första Mosebok har inte något om Gud som dödar kaosmonstret. Snarare, när berättelsen börjar är kaoset redan kuvat. Men – och detta är mycket viktigt för vår diskussion – kaoset eliminerades inte. Kaoset finns där, som en del av skapelsens vävnad. Och Gud kallade senare skapelsen för ”mycket god” (1 Mos. 1:31). Gud ville att skapelsen skulle ha oberäknelighet eller ”frihet” som vi kallar det i den mänskliga världen. Och ändå har den oberäkneligheten gudomliga tyglar. Det är ett kaos som har tyglar, inte ett tygellöst kaos. Det samma gäller mänsklig frihet, som vi skall se om ett ögonblick.
Naturkatastrofer är därför inte någon avvikelse. De är inte någon förlängning av mänsklighetens fall från nåden i berättelsen från Edens lustgård (fast det gjorde saker värre). Kaos var närvarande och under uppsikt (hållen på plats) i 1 Mos. 1:2. Naturkatastrofer inträffar för att det finns en natur. Gud skapade inte ett datorprogram där det inte finns möjligheter till systemglapp, så att Han bara kunde se på det medan det rullade på. Hur tråkigt skulle inte det vara? Han skapade en värld – och ett universum för den delen – med oberäknelighet inbyggd. (Här förstörs spänningen: Det är därför som det i Uppenbarelseboken, när allt är ordat, som författaren skriver ”och jag såg en ny himmel och en ny jord… och havet fanns inte mer”; Upp. 21:1)
Men varför skulle Gud göra så? Varför skulle Gud tillåta risken att naturen skulle agera så att människor och andra varelser skulle bli skadade och dödade? Därför att alternativet hade inneburit att allt i naturen, inklusive mänskligt liv, skulle bli oåterkalleligt programmerat och skulle därför rulla på, färglöst och oföränderligt, i oändlighet. Tänk en värld där varje enskild händelse är samma varje dag. Tänk er mänskligheten där var och en är en dator, oförmögen att fatta några beslut som inte redan programmerats in. Det skulle vara ”måndag hela veckan” från dag 1, och inget intressant vid någon tidpunkt värt att upprepas. Det skulle vara alternativet.
Att Gud inte valde vägen med monoton determinism [tanken att allt är förutbestämt och har en förklaring] säger oss något om Gud. Han värderar en levande värld som är fri mer än statisk, robotlik, okänslig och tråkig. Han ville skapa en värld som korresponderade med Hans egen natur – och skapa det som vi kallar mänskligheten till att vara lik Honom. Något som är programmerat, oemottagligt, känslolöst, praktiskt taget lobotomerat, är inte överensstämmande med Guds bild. Gud var villig att ta den stora risken eftersom Han ville att vi och Hans värld skulle få en smak av vad det innebär att vara Honom.
Jag föreslår från detta att, medan Guds varelser lider av konsekvenserna av Guds beslut att inte eliminera kaos eller slumpvishet i skapelsen, är livet som levs i denna värld långt mer att föredra än den alternativa världen. Med andra ord, medan folk kommer att lida på grund av att skapelsen är vad den är, är Gud fortfarande god eftersom Han satte oss i den bättre världen. Visst kan du argumentera att du skulle föredra att vara en robot som inte kan tänka, känna, fatta beslut, älska, hata, etc., men du skulle ljuga med varje andetag du tar och du vet det. Det är bättre att vara tacksam för det liv vi har, och försöka leva det väl än att aldrig ha det alls. Och vilket bättre sätt att uttrycka det än att göra vad vi kan för att hjälpa folk i trauma, sådana som vi nu ser på Haiti. Och vi kan bara göra det eftersom Gud gjorde oss på det sättet som Han gjorde, kapabla att se lidande och reagera på det.
Frihet, förhandskännedom och fatalism
Men är inte allt bestämt? Vet inte Gud allting som kommer att hända – och betyder inte det att det är bestämt? Här är punkten där många kristna faller offer för den militanta ateismens uppriktiga beräkning att, om det finns en Gud som har total kontroll över allting, då antingen vill eller behöver den Guden att dåliga saker händer som del av någon stor plan. Varför skulle annars dåliga saker inkluderas i vad Gud ordnat? Det är också där som både den militante ateisten och den kristne går vidare från samma defekta antaganden.
Föreställningen att Gud förutbestämmer allting härrör från det faktum att Han redan vet vad som kommer att hända. De två är länkade i en orsak och verkan relation. Men lär Bibeln detta?
Kung David är en av de mer kända bibliska karaktärerna. Hans liv inkluderar en episod innan han blev kung som kastar omkull förutbestämmelsens äpplekärra som så många kristna aningslöst åker i. I Gamla Testamentet i 1 Sam. 23, läser vi att David har problem. Efter att ha räddat en stad kallad Kegila från hans fiender, filistéerna, befann sig David i en sårbar position. Det visade sig att hans nemesis, den rådande kungen Saul, hörde att David och hans män var inne i Kegila. Saul kallade samman sin armé och förflyttade sig snabbt för att fånga David i staden. David tänkte att han kunde mota bort Saul med hjälp av folket i Kegila, vilka han precis räddat från filistéerna, men han var orolig över om han verkligen kunde lita på dem. Så vad gjorde han? Han frågade Gud om männen i Kegila skulle lämna över honom till Saul. Här är konversationen (1 Sam. 23:11-12):
Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" HERREN svarade: "Han skall komma ner hit." David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" HERREN svarade: "De skall utlämna er."
Shalom; tack för ingenting. Vad som hände i nästa vers besvarar vår fråga huruvida allting är förutbestämt:
Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.
Uppfattade du det? Gud visste i förväg att när Saul kom till staden Kegila, skulle männen i staden lämna över David. Men det hände aldrig. David gav sig iväg innan Saul kom dit. Så vad är poängen? Poängen är denna: något Gud visste om i förväg, inträffade inte.
Kegilahistorien berättar för oss att bara för att Gud vet någonting i förväg, innebär det inte att det kommer att inträffa. Det finns ingen nödvändig länk mellan förhandskännedom och förutbestämmelse. Bibelns Gud vet allt som är verkligt och möjligt; de saker som kommer att hända, och de saker som kan hända. Men Hans förhandskännedom är ingen kosmisk avtryckare som kräver att en händelse skall inträffa.
Men, kanske du frågar, står det inte i Bibeln att Gud har förutbestämt några saker? Jo, det gör det. Men det innebär bara att Gud kan och har förutbestämt några händelser. Det kräver inte en slutsats att Han förutbestämt allting, och Bibeln tillskriver aldrig Gud att ha förutbestämt ondska. När dåliga saker händer onda människor, kan det vara så att Gud har valt att straffa ondskan. Det är något bra, eftersom ondska förtjänar straff.
Men hur är det när dåliga saker händer och de oskyldiga lider? Snarare än att dra slutsatsen att Gud låg bakom lidandet eller att det var nödvändigt att det hände för att Hans plan inte skulle explodera i Hans ansikte längre neråt vägen, borde vi tänka på hur Gud har gjort den naturliga världen med slumpmässighet som del av Hans skapelse. Vi måste också fråga oss själva huruvida det överensstämmer med Guds karaktär att låta de oskyldiga lida. Bibeln har några exempel på de oskyldiga som lider (Job är en som dyker upp i minnet), och om hur Gud tillåter det lidandet för att sprida välsignelser, även för den som lider (än en gång dyker Job upp i minnet). Men samma Bibel berättar också för oss att vi måste lita på att Gud är så kärleksfull och vis eftersom Han är herre över allting – och att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, (Rom. 8:28).
Den mänskliga (onda) faktorn på Haiti
Medan Gud inte vill eller behöver ondska för att utverka sin vilja för mänskligheten, är Han ständigt engagerad i den. En del av utfallet av Hans beslut att tillåta frihet och oberäknelighet i skapelsen och i mänskligheten, är att människor fritt gör ont – och de har gjort, genom världshistorien. En hel del av lidandet på Haiti beror på generationer av diktatur, ligism, och stöld av resurser som resulterat i sinnesförlamande fattigdom, dåligt konstruerade byggnader, och en svag infrastruktur. I korthet, Haiti är delvis naturkatastrof, delvis människors omänsklighet mot andra människor.
Så, varför går inte Gud in och stoppar mänsklig ondska? Därför att det skulle innebära att människan berövas frihet, vilket i sin tur innebär att människor inte längre skulle vara Guds avbild. Gud delar med sig av sitt attribut av frihet med människorna; det ingår i paketet att vara lik Gud. Utan det, skulle vi upphöra att vara Hans avbild, och eftersom det redan beslutats, finns det ingen återvändo utan att göra slut på mänskligheten.
Vad Gud gör i stället är att ständigt influera människor att göra gott – att göra vad Han vill för deras eget bästa och det bästa för andra. Hur gör Gud detta? I biblisk teologi använder Han sin Ande och han använder människor – och änglar, då och då. Bibelns Gud är inte den store schackmästaren; Han är den store influeraren. Han är nära och närvarande varje dag, verkar varje ögonblick med människor för andra människors skull. Gud vill inte ta bort en människas fria vilja så att han eller hon inte kan göra ont. Ondska händer – rätt regelbundet som vi vet – men då berör Gud andra människor för att de skall omvandla den ondskan till något vackert.
Haiti har sett generationer människor som Gud har sökt för att använda för att influera folk bort från handlingar som är exploaterande och onda. Han behöver fler villiga volontärer som gör vad de kan för att förändra hjärtan och sinnen på Haiti – och i andra regeringar som är ovilliga att lyfta ett finger för att göra det rätta. Det är en kamp som aldrig tycks ta slut, men Bibeln påminner oss att detta inte heller är sant. En dag kommer det inte längre att finnas något hav mer, inget mer kaos, ingen mer ondska, inget mer lidande. Detta är den bibliska teologins Gud, inte den gudomliga dockmästaren. Och tills den dagen kommer, borde vi söka efter att vara Guds representanter på Haiti och varhelst där ondska behöver bemötas och lidande behöver helas.