Ett av de många fashionabla begreppen som har blivit populära bland intelligentian är att gamla människor har ”en skyldighet att dö”, hellre än att bli en börda för andra.

Det är mer än en idé som diskuteras runt seminarieborden. Det regeringsstyrda sjukvårdssystemet i Storbritannien begränsar redan de mediciner eller behandlingar det godkänner för åldringarna. Dessutom tycks det nästan säkert att liknande försök att tygla skenande kostnader kommer att leda till en liknande handlingslinje när amerikansk sjukvård tas över av regeringen.

Det råder inga tvivel om det, att låta gamla dö är mycket billigare än att använda den mängden pengar som krävs för att hålla dem vid liv och friska. Om ett regeringsstyrt sjukvårdssystem skall spara en rejäl summa pengar, måste det nästan säkert göra det genom att offra åldringarna.

Det fanns en tid – lyckligtvis är det nu något som ligger långt bak i tiden – när vissa svårt fattiga samhällen var tvungna att överlämna gamla människor till sitt öde, eftersom det inte fanns tillräcklig marginal för att alla skulle överleva. Ibland gick åldringarna själva iväg från sina familjer och samhällen för att möta sina öden.

Men är det där vi är idag?

Prat om ”en skyldighet att dö” fick mig att tänka tillbaka på min tidiga barndom i södern, under den stora depressionen på 1930-talet. En dag berättade man för mig att en äldre dam – en släkting till oss – skulle komma för att bo hos oss en tid, och jag blev tillsagd hur jag skulle vara artig och omtänksam mot henne.

Hon kallades ”tant Nance Ann”, men jag vet inte vad hennes officiella namn var eller vad hennes faktiska biologiska relation till oss var. Tant Nance Ann hade inget eget hem, utan hon flyttade runt från släkting till släkting, och tillbringade inte tillräckligt med tid i något hem för att bli en verklig börda.

Vid den tiden hade vi inte saker som elektricitet eller centralvärme eller rinnande varmvatten. Men vi hade tak över våra huvuden och mat på bordet – och tant Nance Ann var välkommen till båda.


Vi var fattiga, men jag hörde aldrig någon säga, eller ens antyda att tant Nance Ann hade ”en skyldighet att dö”.
Jag började höra den typen av prat decennier senare, från högt utbildade människor i en tid av överflöd, när de flesta familjer som levde under den officiella fattigdomsnivån, ägde en bil eller lastbil och hade luftkonditionering.

Det är idag, i en tid när hemmen har platt-TV, och de flesta familjer äter på restauranger regelbundet eller får pizza eller andra måltider levererade till sina hem, att eliten – snarare än massorna – har börjat tala om ”en skyldighet att dö”.

Tillbaka på tant Nance Anns tid, hade ingen i vår familj någonsin gått på universitet. Ingen hade faktiskt gått längre än till grundskolan. Tydligen måste man ha en hel del dyr utbildning, ibland också kurser i etik, innan man kan börja prata om ”en skyldighet att dö”.

Många år senare, medan jag gick genom en skilsmässa, berättade jag för en vän att jag tänkte ge mig in i en vårdnadstvist. Hon uppmanade mig omedelbart att inte göra det. Varför? Eftersom att uppfostra ett barn skulle inverka på min karriär.

Men min son hade ingen karriär. Han var bara ett barn som behövde någon som förstod honom. Jag fick vårdnaden om min son och, fast han inte var ett krävande barn, hjälpte inte uppfostrandet av honom min karriär alls. Men överger man ett barn när det är olägligt att uppfostra honom?

Damen som gav mig det här rådet hade en utbildning från Harvards juridiska skola. Hon hade många fler års utbildning än hela min familj hade, tillbaka på tant Nance Anns tid.

Mycket av det som undervisas på våra skolor och universitet idag tycks bryta ned traditionella värderingar, och ersätta dem med mer fantasifulla och fashionabla begrepp, av vilka ”en skyldighet att dö” är en.

Dessa ansträngningar att förändra värderingar brukade kallas ”värdeklargöranden”, fast namnet har behövts förändras flera gånger under årens gång, eftersom fler och fler föräldrar har förstått vad som höll på att ske och protesterade. Värdena som förmodats behöva ”klargöras” hade varit klart nog för att vara i generationer och ingen frågade skolor och universitet efter detta ”klargörande”.

Inte är vi bättre människor på grund av det heller.