“När du en gång har blivit följeslagare till vägen, kallar den på dig och kallar på dig igen… vägen ligger utanför dörren på ditt hus, full av charm och mysterium. Du vill veta vart vägarna leder, och vad som kan finnas på dem, bortom horisontens vaga linje.” Stephen Graham; Through Russian Central Asia (1916).



När vi läser reseskildringar, tittar på bilder, ser filmklipp, tar reslusten ett fast grepp i en och det är svårt att ta sig ur den under timmarna som följer. Vi diskuterar vilka vägar vi skall ta, vad vi vill se, vad vi “måste” se, och vad som är möjligt. Skall vi flyga hem från Beijing, eller skall vi åka tåg tillbaka också. Hur tar vi oss till Moskva?
För ett par dagar sedan läste vi en engelsk sida om tågresa London till Beijing. De skrev något som vi tar till oss och gör till en del av vår plan - “Flyg inte till Moskva! Att flyga till Moskva för att åka Transsibiriska järnvägen är som att ställa upp i en maraton och sedan acceptera att man får en lift i en bil de första kilometerna. Fuska inte! Om du tänker åka landvägen till fjärran östern, gör det då ordentligt, och stanna på marken.” Ja, varför skall man fuska genom att flyga vissa bitar om man tänker göra en tågmaraton? Det blir antingen färja till Helsingfors och tåg till Moskva, eller färja till Tyskland och tåg via Berlin, Warszawa och Minsk till Moskva. Kanske färja är lite fusk, men det får gå. Alternativet att åka upp till norra Sverige och in i Finland, ner till Helsingfors - kanske lite för bra.
Nåja, planeringen fortsätter och inom inte alltför lång tid bokar vi våra första biljetter. Vägen kallar på oss!

Ja, vi vet, ett gammalt ordstäv som blivit en maläten kliché, men vi kände ett inre tvång att klistra in det som en rubrik till andra posten på den här resebloggen. Sanningen är den att vi nyligen tog ett steg på väg mot det hägrande Shangri-La. Må så vara att det var ett litet, tip-tap-tip-tap-tippe-tippe-tip-tap-steg, men ändå, vi tog ett steg.
Vad gjorde vi då? Jo, förutom att börja skriva på denna blogg, så köpte vi några böcker som kommer till användning i våra förberedelser. Det var först en stor fin bok med mängder av fina bilder (som bara gjorde oss mer sugna på att ge oss iväg) och fina texter om Kina, vackra dikter och lite historia.
Sedan var det en resehandbok, med alla möjliga turistmål i Kina, tips och råd, och till slut köpte vi en ny världsatlas. Vår gamla var från den tiden då Sovjetunionen fortfarande var en realitet, så den dög inte längre. Den hade passerat bäst-före-datum för många år sedan.
De tre böckerna gör att det hela ger oss en känsla av att vi kommer, om allt går väl, att ge oss iväg på en lång resa om lite drygt åtta månader. Hmmm, så spännande...

“Kärlek är enbart ett ord tills någon kommer och ger det en innebörd. Dröm är också enbart ett ord tills du bestämmer dig för att kämpa för den med all din entusiasm och engagemang.” Paul Coelho



Alla bär vi på en eller flera drömmar som vi en gång hoppas kunna uppfylla. Ibland är drömmen gammal, men den finns där, och hoppet lever vidare, men för vart år som går bleknar den.
Jag (Kent) har sedan mina tonår drömt om att resa på den transsibiriska järnvägen från Moskva till Beijing. Anna har hakat på längs vägen, under de senare åren. Förra vintern satt vi och tittade på priser, läste om resan osv, och hade små tankar om att kanske åka på sommaren i år, men olika saker gjorde att vi ganska tidigt gav upp.
Nu är vi igång igen och vi började på sensommaren så smått att kolla priser, YouTube-klipp och läsa lite bloggar. Anledningen till att vi är mer seriösa i våra samtal om resan är att vår son åkte iväg (med flyg, inte tåg) till Kina i somras för att under ett år studera kinesiska. Nu har vi då en “morot” som dinglar framför oss - att resa för att “hälsa på”.
I våra samtal har vi lekt med tanken att under vår resa runt i Kina, ta oss vidare upp till Lhasa i Tibet. Landet där högt uppe i Himalaya har ett lite mystiskt skimmer om sig. Det har känts lite svårtillgängligt, men nu finns den en fin tågförbindelse upp dit. Upp, eftersom Lhasa ligger på 3500 meters höjd och tåget tar sig över att pass som ligger på strax över 5000 meter om vi förstår det rätt. Tanken svindlar, och Tibet drar, vad göra? Ge med sig. Om allt går väl, och det ordnar sig med inresetillstånd så tar vi en tur upp till världens tak och, vem vet, kanske vi ser en skymt av Shangri-La?